Heaven knows I'm miserable now

Jag funderar på att börja blogga igen. För att det är sommar. För att sommar innebär tid och för att tid innebär behov av ventilation. I alla fall för min del. Jag kan liksom inte springa längre, inte ockupera mig med alla måsten. Jag måste bearbeta och glömma. Sovra och minnas.

Att växa upp innebär även det att tvingas se allting som det är svart på vitt. Jag vet inte om jag orkar se på livet utan censur. Det finns så mycket elände, som hanteras på ett subtilt vuxet sätt. Det är att lära sig att uthärda. Att lära sig att leva med förtivlan och sorg. Det går inte längre att blåsa bort smärtan som man gör med ett skrapsår. Det handlar om mentaliteten, om ens inställning och i stor mån vad man väljer att se.

Det är nog svårt att inte bli cynisk, när man tänker på alla om och alla sorgliga omständigheter. Jag vill inte verka dyster, men jag tror det är det jag vill skriva om just nu. Om all skit och om alla onödigheter. Obehövligt måhända, men som sagt det går inte att förbise längre. Bara att bearbeta och glömma. Sovra och minnas.