I am not young enough to know everything

Helt plötsligt fick jag en, vad det verkar som, omotiverad skivarlust. Kanske beror det på att jag är lite bakisfundersam. Hur som helst slog det mig plötsligt att jag bara har ett halvår kvar av min gymnasietid. Att tänka igenom åren som har gått gör mig nästan vimmelkantig, så mycket har hänt, så mycket har förändrats. Men förvånansvärt mycket har varit bestående.

Det som jag främst insåg har förändrats, är min syn på världen. I varje skede av livet tror man sig innehava en klarsynhet som är i högsta grad imaginär. För för varje dag som går lär man sig en smula mer om livet. Självklart är det omöjligt att idag inse vad vi inte vet eftersom vi just inte vet det.

Jag tror inte jag är ensam om att tycka att livet blir, ju mer man lär sig om det, alltmer svårförståeligt. Det är som att varje ny lärdom inte fördjupar den kunskap man redan har utan istället tillför en ny nyans.

"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."