Kärt återseende

Så var ventilationsbehovet här igen, likadant som förra gången i samband med en baksmälla. Jag har på senare tid börjat tänka mycket på fenomenet, om man kan benämna den som det, lycka. Något jag tror är den avgörande faktoren till om en människa är lycklig eller inte, eller åtminstone har förutsättningar för att vara lycklig, är inställningen till livet. Den grundläggande mentaliteten som bottnar i varje människas kärna av personlighet.

Det finns ingenting jag anser vara så beundrandsvärt som positiva, livsbejakande människor. Den typen av personer som kan tillgodogöra sig det bra i deras liv till max och hantera motgångarna på ett förhållandevis enkelt sätt. Det är enkelt att säga att alla borde vara tacksamma för sin egen existens. Göra det mesta av den. Jag tror inte denna inställning går att välja. Varenda gång jag försöker skapa mig en så bekymmersfri tillvaro som möjligt blir det alltid en reversibel reaktion. Det är som att jag försöker springa undan min egen fundamentala natur, vilket förstås är omöjligt.

Jag kommer alltid att grubbla, tvivla och oroa mig. Jag känner självfallet lycka, men inte på det där lugna och bestående viset. Det spelar ingen roll vilka förutsättningar man har för att i teorin skapa sig ett "perfekt liv". Det är ändå mentaliteten som avgör. Vad man väljer att fokusera på, eller rättare sagt vad man är ämnad att fokusera på.