Meningen med livet

En alltid bestående fråga hos mänskligheten är vad meningen med livet egentligen är. Vi föds, vi lever, vi dör. Vår existens kan tyckas oerhört stor för den enskilde individen men är egentligen försvinnande liten ur ett mer realistiskt perspektiv. Så vad är då syftet med vår korta livstid? Vad gör vi egentligen här och finns vi här av en anledning?

I många år har människor sökt svaren på dessa frågor i religionen. Religionen kan skilja sig avsevärt men en gemensam nämnare är ofta att det finns något slags svar på hur vi ska leva våra liv. I dagens samhälle känns ofta religionen överflödig och otidsenlig. Men varken vetenskap eller sunt förnuft kan ge oss svar på dessa existensiella frågor.

En del av mig tror att man inte ska bry sig så mycket. Kanske är varje människas syfte på jorden är att hitta sin väg till harmoni och "lycka". Kanske genom en framgångsrik karriär, relationer eller en trevlig hobby. Helt enkelt göra det mesta av sitt liv och sina förutsättningar.

Å andra sidan är jag är väldigt kluven när det kommer till människors ansvar gällande vår existens. Vad vi vet, är vi de enda varelserna som kan vidareföra kunskap genom generationer. Vi har i vårt sökande efter sanning kommit en bra bit på vägen just för att vi kunnat tillgodogöra oss information från tidigare generationer. På så sätt skulle man kunna se varje enskild människas existens som en länk i en kedja som innebär mänskligheten genom historien och framtiden.

Är det då verkligen okej att vi utarmar vår planet som vi gör? Om vi människor till slut förorenar vår planet till den grad att vi inte längre kan existera, innebär det då slutet för all existens? Vi har än så länge inte kunnat påvisa intelligent liv (hur man nu definierar det ur ett kosmiskt perspektiv) och om vi då dör ut, finns det något alls?

"Cogito, ergo sum" (jag tänker, alltså finns jag) är en av de mest kända filosofiska fraser. Om ingen kan betrakta livet, rymden, alltet finns det då?

Med detta i åtanke skräms jag över många människors sätt att se på sina liv. Jag själv är också i högsta grad en medbrottsling till vårt eget utplånande. En del av mig är oerhört materialistisk. Jag skulle inte vilja frånsäga mig mitt bekväma liv men samtidigt mår jag illa av all konsumtion och all oansvarighet. Jag tror människor måste börja inse att vår existens faktikst är viktig.

Jag tror att meningen med livet, som människa, är att utforska. Utforska och tänka för att sedan föra vår kunskap vidare till kommande generationer.