Jag såg precis filmen Into the Wild. En film som verkligen väcker både känslor och funderingar. Den manifesterar skönheten hos den orörda naturen, det vilda. Den ifrågasätter vårt materialistiska leverne och vår tendens att likt en tragedi följa omgivningens fotspår, den redan upptrampade vägen.
Into the Wild får mig att tänka på Jean Paul Sartres filosofiska utläggning om tingen och det klibbiga. Det klibbiga är när vi istället för att äga tingen, ägs av dem. Vilket i vardagliga termer skulle kunna översättas som att vi helt enkelt låter tingen visa vilka vi är. Våra mål utgörs ofta av ting. Vi vill bli rika, vi vill vältra oss i det materialistiska överflödet. Vi strävar efter att inneha en position där vi är "fria" att välja det livet vi vill, utan några ekonomiska hinder.
Paradoxen är självklar. Vi upplever inte större frihet av en ökad besittning av saker. Vi tror vi strävar mot frihet när vi i själva verket förblindas av en kamp som bara fängslar oss ännu mer.
Att vara fri enligt mig är att vara tillfreds som den man är, i all sin enkelhet, vilket vi kanske aldrig kommer bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag såg filmen för ca ett år sedan och som jag minns det då var det antimaterialistiska budskapet liksom inte hela grejen. Han protesterar ju inte lika mycket som han flyr ifrån det materiella statussamhället. Men är det verkligen bara det han flyr ifrån? I slutändan flyr han ju ifrån relationer och människor. Han söker ensamheten och skönheten på egen hand och hans ständiga flykt leder honom till en hemsk och utdragen död i ensamhet. Så vilken frihet är det han vinner egentligen?
SvaraRadera/ Kalle W