Sinande inspiration

Så var ännu en ordinär skoldag slut och min inspiration sinar. Ibland känns det som jag har så många tankar jag vill dela med mig av men just nu känns allting bara tomt. Idag på kemin satt vi och funderade på hur bortskämda vi är egentligen. Nu låter det som jag är på väg in på ett väldigt enfaldigt tänka-på-barnen-i-Afrika spår men det är jag faktiskt inte. Jag menar mer att man som människa i ett land som Sverige lätt blir lite likgiltig i den bemärkelsen att ens perspektiv på saker och ting gör att mycket känns meningslöst.

Så därför kanske inte det är konstigt att inspirationen sinar? För vad vet jag egentligen om lidande? Vi kom även fram till att det kanske skulle vara bra för oss att uppleva krig och misär. Att den tanken ens kom upp är ju en ytterligare indicium på hur isolerade vi är. Men jag tror det kan ligga någonting i det. Jag vill vidga mitt perspektiv och skaffa nya referenser.

Så jag återkommer när inspirationen gör det, för jag tror att skriverier om mitt smått långrandiga liv bara skulle uppfattas som massa nonsens. Vilket är lite pardoxalt eftersom det här inlägget endast bestod av nonsens.

Att våga förändras

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
-tyngden drar dem neråt,hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
-svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
-känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Även denna gång fick en dikt inleda inlägget. Den här är, som säkert är bekant, skriven av Karin Boye. För mig har denna dikt en ytterst personlig innebörd, nämligen rädslan att våga släppa taget om det gamla och välkomna det nya.

Jag vet inte om jag skulle kalla det för ödet, men jag tror att det i vissa skeden av livet är bäst att bara anpassa sig och flyta med. Jag måste tyvärr medge att jag har en väldigt konservativ ådra som krampaktigt håller kvar vid det gamla. Som outtröttligt strävar emot ofrånkomliga skeenden och förändringar. För visst finns det oemotsägliga fakta? Som varken du eller jag kan säga emot, vägar livet tar utan att vi egentligen kan ha några invändningar?

Vid dessa förändringar har jag insett, att även om det är svårt att anpassa sig till det nya, skrämmande och okända, så kommer allting att så småningom rätta till sig. För det nya, skrämmande och okända kommer i sinom tid bli det gamla, trygga och välbekanta. Därför tycker jag att denna dikt är så passande, för liksom året så har även livet sina årstider. Och jag förmodar att även jag, när jag vågar falla i det okända, kommer finna den tillit som skapar världen.

Grubbel

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.

Denna dikt är skriven av Nils Ferlin och jag måste säga att jag känner mig träffad. Jag har i hela mitt liv varit en grubbelska av rang. Därför startade jag denna blogg som kommer fungera som en ventilation för alla mina grubblerier. Alla mina tankar om livet, människan och världen.