Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
-tyngden drar dem neråt,hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
-svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
-känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Även denna gång fick en dikt inleda inlägget. Den här är, som säkert är bekant, skriven av Karin Boye. För mig har denna dikt en ytterst personlig innebörd, nämligen rädslan att våga släppa taget om det gamla och välkomna det nya.
Jag vet inte om jag skulle kalla det för ödet, men jag tror att det i vissa skeden av livet är bäst att bara anpassa sig och flyta med. Jag måste tyvärr medge att jag har en väldigt konservativ ådra som krampaktigt håller kvar vid det gamla. Som outtröttligt strävar emot ofrånkomliga skeenden och förändringar. För visst finns det oemotsägliga fakta? Som varken du eller jag kan säga emot, vägar livet tar utan att vi egentligen kan ha några invändningar?
Vid dessa förändringar har jag insett, att även om det är svårt att anpassa sig till det nya, skrämmande och okända, så kommer allting att så småningom rätta till sig. För det nya, skrämmande och okända kommer i sinom tid bli det gamla, trygga och välbekanta. Därför tycker jag att denna dikt är så passande, för liksom året så har även livet sina årstider. Och jag förmodar att även jag, när jag vågar falla i det okända, kommer finna den tillit som skapar världen.
Jag har skrivit om det och för mig är det gud. Det som är och det som styr ödet. Och jag tror att man blir lycklig om man samarbetar med slumpen. För hur konstigt det än kan låta, så är jag övertygad om att ödet vill de flesta i min situation väl, åtminstånde om man tittar utifrån mitt något begränsade perspektiv.
SvaraRaderaJa, så känner jag med. Att det bästa är att samarbeta med slumpen, om det är Gud eller inte det låter jag vara osagt. Men egentligen kan man ju kalla det vad man vill.
SvaraRadera