Jag vet inte vad det är som drar mig,
till att göra allt jag inte borde göra.
Det är någonting inneboende i mig,
något destruktivt som vill förstöra.
För varför skulle jag annars
vila blicken på det som vibrerar,
av förtvivlan och lidande.
På allt det som problematiserar?
Jag vill känna adrenalinet,
jag vill stupa av intensiteten.
Det är då jag känner att jag lever.
Det är min väg till vitaliteten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gillar när det rimmar så där, blir fint flyt.
SvaraRaderaI övrigt var dikten väldigt vacker. Tror att vi alla är självdestruktiva, olika mycket, men tror att det finns där. Av en konstig anledning som jag nog aldrig kommer att förstå.