Jag avskyr förgänglighet. Bara vetskapen om att något inte är bestående gör det ännu mer oumbärligt att klara sig utan. Jag avskyr även min oförmåga att distansera mig. Ta ett steg tillbaka, vila blicken på det en sista gång och gå iväg. Jag vet inte vad det beror på. Brist på miljöombyten i en uppväxt kanske kan leda till en falsk föreställning om att världen är trygg och att den förblir det. Så är det verkligen inte och tur är väl det. För vad vore man utan nya upplevelser och platser? Väldigt intetsägande och ickebelevad, en tråkmåns med andra ord. Jag antar att det är förmågan att vara "portabel" som gör att en inre och reell trygghet växer fram inombords.
För övrigt kom jag fram till, efter att ha sett Closer, att Natalie Portman är sjukt snygg och att jag verkligen skulle vilja se ut så samt besitta hennes talang.
hah, tell me about it.
SvaraRaderai mitt liv är det typ: "ingenting fint får någonsin ta slut. då dör jag. så ingen får lämna mig. eh. deal??"
man blir needy. krävande. kvävande. att vara den som behöver mest. eh, vart skulle jag komma? vet inte. puss
Ingenting är evigt utom förändringen. Till skilnad från dig finner jag detta trösterikt, begränsningar ger tiden mer mening för mig. En gång ska vi alla dö, och en gång kommer universum som vi känner det inte finnas längre.
SvaraRadera/Kalle