Gustaf Fröding

I dystra och fundersamma tider är Frödings verk ett bra sällskap. Jag kom över en dikt vid namn "Vad är sanning?" och kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev med exakt samma titel. Det diffusa blogginlägget skrev jag innan jag hade läst denna dikt. Jag minns hur besviken jag blev på min oförmåga att förmedla mina tankar på ett bra sätt. Är det inte ödesironin som är i farten då en man före min tid redan har fomulerat och omvandlat mina tankar till klarsynta ord?

Då frågade Pilatus: Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.
Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.
Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel!”