Så var ventilationsbehovet här igen, likadant som förra gången i samband med en baksmälla. Jag har på senare tid börjat tänka mycket på fenomenet, om man kan benämna den som det, lycka. Något jag tror är den avgörande faktoren till om en människa är lycklig eller inte, eller åtminstone har förutsättningar för att vara lycklig, är inställningen till livet. Den grundläggande mentaliteten som bottnar i varje människas kärna av personlighet.
Det finns ingenting jag anser vara så beundrandsvärt som positiva, livsbejakande människor. Den typen av personer som kan tillgodogöra sig det bra i deras liv till max och hantera motgångarna på ett förhållandevis enkelt sätt. Det är enkelt att säga att alla borde vara tacksamma för sin egen existens. Göra det mesta av den. Jag tror inte denna inställning går att välja. Varenda gång jag försöker skapa mig en så bekymmersfri tillvaro som möjligt blir det alltid en reversibel reaktion. Det är som att jag försöker springa undan min egen fundamentala natur, vilket förstås är omöjligt.
Jag kommer alltid att grubbla, tvivla och oroa mig. Jag känner självfallet lycka, men inte på det där lugna och bestående viset. Det spelar ingen roll vilka förutsättningar man har för att i teorin skapa sig ett "perfekt liv". Det är ändå mentaliteten som avgör. Vad man väljer att fokusera på, eller rättare sagt vad man är ämnad att fokusera på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra skrivet! :D
SvaraRaderaJag tvivlar och grubblar också av mig själv, det är en del av den jag är. Lycka handlar om så många saker för mig. Det ligger i den tysta värdigheten av att man lever ett bra liv, att man kan se sig själv i spegeln och känna stolthet över den man är. (Det har du all anledning i världen att göra). Om eller när man verkligen lyckas fånga ögonblicken, känns det nästan som om man glider bort ifrån jaget. Egot försvinner en stund och man bara är. Man snubblar inte längre på sig själv.
Sen finns det också ett par paradoxer i bestående lycka som gör den ganska svåråtkomlig. Man kan aldrig viga sitt liv åt något eller någon, med det primära syftet att bli lycklig. Man gifter sig inte med sitt livs kärlek för att man vill uppleva lycka, man gör det för att man älskar personen och vill dela livet med honom/henne. Lyckan som sådan måste (tror jag) vara en biprodukt av en annan strävan.
Den andra ligger an på ofullkomlighet. För att vi ska uppleva att våra liv är meningsfulla måste vi alltid ha ett oupnått mål, en kamp och en strävan efter ett bättre liv på olika sätt. Denna kamp är en vital del av sann lycka för mig. Samtidigt är det just allt vi inte har, och inte är som gör oss olyckliga.
Svaret kanske blir att man på något sätt kan nöja sig med det man har och ändå vilja ha mer. (Vilket inte går ihop sig eftersom om man verkligen nöjde sig skulle man inte vilja ha mer).
Det är ganska lurigt det här med lycka och jaget. Kanske var buddhisterna något på spåren?
Kram/ Kalle W
Och tack för din kommentar för snart en månad sen. Den värmer verkligen! :) Och vet att du ser inget i mig som du inte redan har i överflöd i dig själv! Glöm inte hur enormt smart och fantastisk du faktisk är. Det finns bara en av du ocj jag är mäktigt glad att jag haft turen att träffa dig :)
SvaraRadera/ Kalle W