Att härdas

Jag vet att det från en utomståendes perspektiv bara är en bagatell, en övergående fas, någonting alla går igenom. Men jag hade aldrig trott att livet kunde vara såhär.

Egentligen manifesterar jag bara min brist på livserfarenhet och jag vet att för varje år som går kommer jag kunna uthärda lite mer. Men första gången man når botten är det så svårt att veta hur man ska bära sig åt.

They say: "be brave, there's a right way in a wrong way"
This pain won't last for ever, this pain won't last for ever

Om

Jag orkar inte vara stark längre för all min styrka beror ändå bara på att jag är introvert. Jag vågar inte känna efter, jag vågar inte tänka för jag vågar inte känna någonting alls.

Samtidigt finns det alltid där, i skymundan, men ändå ständigt närvarande. Jag vill att det någon gång ska komma upp till ytan och kulminera för att sedan kunna ebba ut och blekna. Men jag förmodar att processer som denna står utanför min makt att påskynda och förmildra.

Alla om gör mig galen. För tänk om det aldrig hade hänt. Tänk om du hade varit som alla andra. Tänk om alla lögner hade varit sanningar.

Men så är inte verkligheten.

Att bli vuxen

Nu är det bara tre dagar kvar tills jag fyller arton. Födelsedagen som kommer innebära mest förändring av alla i mitt liv. Men av alla födelsedagar jag hittills upplevt är det denna som känns minst speciell. När jag var liten var jag snudd på euoforisk dagarna innan min födelsedag, men nu känns allt bara... precis som vanligt. Kanske är det i sig en indikation på att jag håller på att bli vuxen, eller att jag juridiskt sätt faktiskt är vuxen om bara några dagar?

Idag vid maten pratade vi om uttrycket "att ta igen sig", något som de flesta ansåg bara var något gamla människor sysslade med. Men jag tycker faktiskt om att ta igen mig. Att bara sitta ner och läsa en tidning med en kopp kaffe är enligt mig nästan definitionen av ensam-kvalitetsstid. Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och tänkte att: när jag blir stor och har pengar så ska jag köpa massor av leksaker och bara busa och leka hela dagarna. Det är egentligen lite märkligt hur man förändras och hur fort man gör det. Jag antar att min så kallade mentala utveckling kommer stanna av så sakteliga och att det är nu man verkligen kan komma till ro med sig själv och det inte lika föränderliga jaget.

Verklighetsflykt

Jag antar det inte finns någon egentligen mening med att undantrycka sina känslor, förutom den uppenbara att man för stunden känner sig lite lättare. För någon gång måste man verkligen ta tag i allting för att sedan kunna släppa det. Egentligen borde jag tänka på ett konstruktivt sätt ur en objektiv synvinkel. Men är känslor någonsin objektiva?

Hur som helst så tror jag att den obligatoriska bearbetningsprocessen har börjat trots mina ihärdiga försök att hålla tillbaka den. Att se realiteten, hur brutal den än må vara, är lite befriande ändå och därför ska jag fortsättningsvis försöka att bara se den. För visst är det betydligt lättare att slippa besvikelser när man är realistisk?

Vad är sanning?

Lov innebär överskottstid vilket för mig ofta innebär filosoferande.

Vad är egentligen sanning? Vad kan man med absolut säkerhet fastställa som sant?

Ju mer jag tänker desto mer inser jag hur lite jag vet, eller rättare sagt hur lite jag vet säkert. För även om jag skulle ägna varje minut av mitt resterande liv åt att komma fram till någonting som verkligen är helt och hållet sant skulle jag aldrig lyckas. Udden av sanning måste ändock vara vetenskapen, som i sig bara består av obeständiga teorier, som hela tiden revideras. Jag minns att min Fysiklärare någon gång i ettan sa att Fysik är ett ämne som hela tiden förändras. Således kan något som är allmänt vedertagen idag, som en praktiskt tagen sanning, om några år bara kommer vara förlegat nonsens.

Så varför ger vi inte bara upp? Varför finns denna ständiga jakt på sanning kvar när den bara i sig visar att vi aldrig egentligen kommer förstå oss på världen eller universum?

Även om vi aldrig blir fullärda så kan vi skapa oss egna sanningar som gäller i vår värld. Jag tror detta mänskliga drag, nyfikeneheten och upptäckarlusten, kommer att följa människan tills dess slutstadium. För även om vi aldrig hittar en riktigt säker sanning kanske vi kommer en bit på vägen?


Oj vad svårförstått det här inlägget blev. Det finns vissa saker som gör sig bäst i huvudet och inte på pränt. En annan sak som har slagit mig är hur min skepticism inför naturvetandet har övergått till, ja jag skulle nästan kunna kalla det, fascination. Det hade jag aldrig trott för ett och ett halvt år sedan (inte heller att jag skulle erkänna det "offentligt").

Godnatt

Konfunderad

Jag tror att det här med bloggandet är svårt för mig eftersom allt jag vill skriva om är ganska personligt och då slås min självcensur på och allt blir väldigt kryptiskt. Men jag tänkte, trots att detta nog kommer bli ett ganska svårbegripligt inlägg, skriva lite.

Jag har en strävan efter att alltid vilja veta och förstå mig på allting runt omkring mig. Att inte komma underfund med saker gör mig oerhört frusterad, speciellt saker jag väldigt gärna vill förstå. Nu handlar det inte om småsaker, utan om större, mer abstrakta företeelser.

Att inse att det finns vissa saker man aldrig kan förstå, som helt saknar logik är jobbigt men samtidigt ett uppvakande i sig. För någonstans måste man förstå att det finns vissa saker, absurditeter, som är bäst om de förblir outredda.