Empati

Ett yttrande som verkligen har gjort intryck på mig var när en vän till mig beskrev det positiva som kommit ur dennes depression. Han sa ungefär att hans depression gjort honom till en mer ödmjuk person. Jag blev ganska förvånad. Jag har alltid tänkt att nedstämdhet orsakar cynism och bitterhet. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer naturligt föreföll det sig.

Ens förmåga att sätta sig in i andra människors situation och känsloliv är beroende av våra egna erfarenheter. En person som själv har upplevt en mycket djup nedstämdhet kan förstå en medmänniska som också tampas med en depression. Detta gör personen till en mer ödmjuk människa.

Självklart kan orsakerna till måendet skilja sig väldigt mycket. Men jag tror att sorg/förtvivlan/oro känns ganska lika oavsett vad som orsakat det. Om det är något som har hänt, eller om exempelvis de kemiska substanserna i hjärnan är i obalans.

Att känna medkänsla för någon är lätt när man själv varit i samma situation. Svårigheten ligger i att förstå beteenden, handlingar och måenden som man själv aldrig har upplevt. Det är här begreppet tolerans kommer in.

Tolerans innebär för mig att man försöker förstå människor och inte dömer dem. Om man inte kan förstå så accepterar man och konstaterar att den människan helt enkelt har en annan livshistoria.

And miles to go before I sleep

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Hittade ett utdrag av ovanstående dikt av Robert Frost i kulturdelen i corren. Jag är väldigt svag för dikter som på ett klassiskt vis rimmar och håller en konstant takt. Dikten är lättillgänglig men ändå väldigt välgjord. Atrikelförfattaren använde sig av det avslutande stycket för att beskriva hur en manisk sinnesstämning ter sig. Den aldrig sinande energin, oförmågan att slappna av, känslan av att aldrig vara färdig. Jag har aldrig befunnit mig i ett riktigt maniskt stadium. Dock kan jag känna igen mig i den där jagande känslan. Men vad är det man egentligen jagar?

Jag fascineras väldigt mycket över människans ständiga strävan, den som i min mening är det som främst urskiljer människor från djur. Varför måste vi hela tiden befinna oss i en process? Varför blir vi aldrig klara? Och kanske framförallt; vad är det som driver oss framåt när vi egentligen vet att vi aldrig kommer känna oss färdiga. Färdiga med vetenskapen, färdiga med oss själva.

Nya tag

Jag ska försöka få upp lite kontinuitet i den här bloggen. Det är mest (eller enbart) för min egen skull jag skriver den här bloggen. Därför hade jag tänkt ta mig friheten att även dokumentera min träning. Kanske inte så givande läsning, men ett o så bra sätt för mig att se över my progress.

Hm i måndags... sprang jag en runda om jag inte misstar mig. Tisdags volleyboll. Igår gymmet: 30 min löpning (hyfsat lugnt tempo) lite crosstrainer. Frivändingar 3 * 6 3o kg (ja jag är inte så stark, det kommer) Lats drag 3*10 35 kg. Rygglyft 2*10 kg.

Idag blir det volleyboll igen.

Ambitioner

Ibland tror jag att ambitioner stjälper mer än de hjälper. Jag har så väldigt stora krav (eller förhoppningar) på livet att jag ibland tror det gör mig oförmögen att uppskatta det jag verkligen har. Det som alltid finns där, som alltid kommer finnas där. En harmonisk människa borde kunna känna lycka oavsett sällskap och lokalisation. En harmonisk människa borde inte behöva jaga lycka, lyckan borde finnas där ändå.

Väldigt många av mina inlägg handlar om lycka. Det är för att jag tycker det är det svåraste begreppet som finns. Kanske måste man lära sig att livet är skit ibland. Att livet inte alltid är rättvist. Att olyckan är bra, för kontrasternas skull.

Mitt problem är bara att jag alltid chockas av mina känslor. De är så irrationella och överrumplande att jag känner att jag inte har någon kontroll över mitt eget känsloliv. Jag är en person som för det mesta är väldigt glad men även stundtals rätt melankolisk. Inga konstigheter kanske, självklart är livet såhär för alla. Men jag tycker ibland att en del människor jag träffar utstrålar en slags bestående belåtenhet. Dessa människor är i regel individer utan höga ambitioner. Det är som att de har lagt pressen åt sidan och accepterat livet för vad det är i sin enkelhet. Dessa människor är min motpol men det finns inga som fascinerar mig så mycket som dessa personer gör.