And miles to go before I sleep

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Hittade ett utdrag av ovanstående dikt av Robert Frost i kulturdelen i corren. Jag är väldigt svag för dikter som på ett klassiskt vis rimmar och håller en konstant takt. Dikten är lättillgänglig men ändå väldigt välgjord. Atrikelförfattaren använde sig av det avslutande stycket för att beskriva hur en manisk sinnesstämning ter sig. Den aldrig sinande energin, oförmågan att slappna av, känslan av att aldrig vara färdig. Jag har aldrig befunnit mig i ett riktigt maniskt stadium. Dock kan jag känna igen mig i den där jagande känslan. Men vad är det man egentligen jagar?

Jag fascineras väldigt mycket över människans ständiga strävan, den som i min mening är det som främst urskiljer människor från djur. Varför måste vi hela tiden befinna oss i en process? Varför blir vi aldrig klara? Och kanske framförallt; vad är det som driver oss framåt när vi egentligen vet att vi aldrig kommer känna oss färdiga. Färdiga med vetenskapen, färdiga med oss själva.