Ett yttrande som verkligen har gjort intryck på mig var när en vän till mig beskrev det positiva som kommit ur dennes depression. Han sa ungefär att hans depression gjort honom till en mer ödmjuk person. Jag blev ganska förvånad. Jag har alltid tänkt att nedstämdhet orsakar cynism och bitterhet. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer naturligt föreföll det sig.
Ens förmåga att sätta sig in i andra människors situation och känsloliv är beroende av våra egna erfarenheter. En person som själv har upplevt en mycket djup nedstämdhet kan förstå en medmänniska som också tampas med en depression. Detta gör personen till en mer ödmjuk människa.
Självklart kan orsakerna till måendet skilja sig väldigt mycket. Men jag tror att sorg/förtvivlan/oro känns ganska lika oavsett vad som orsakat det. Om det är något som har hänt, eller om exempelvis de kemiska substanserna i hjärnan är i obalans.
Att känna medkänsla för någon är lätt när man själv varit i samma situation. Svårigheten ligger i att förstå beteenden, handlingar och måenden som man själv aldrig har upplevt. Det är här begreppet tolerans kommer in.
Tolerans innebär för mig att man försöker förstå människor och inte dömer dem. Om man inte kan förstå så accepterar man och konstaterar att den människan helt enkelt har en annan livshistoria.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hörde en doktor i filosofi prata om självuppfatning, och han menade på att nästan alla människor faktiskt övervärderar sin egen förmåga. De enda som har en mer realistisk självbild är de deprimerade.Ödmjukhet är nog den svåraste konsten av alla- och den vackraste! / Kalle W
SvaraRadera