Jag såg precis filmen Into the Wild. En film som verkligen väcker både känslor och funderingar. Den manifesterar skönheten hos den orörda naturen, det vilda. Den ifrågasätter vårt materialistiska leverne och vår tendens att likt en tragedi följa omgivningens fotspår, den redan upptrampade vägen.
Into the Wild får mig att tänka på Jean Paul Sartres filosofiska utläggning om tingen och det klibbiga. Det klibbiga är när vi istället för att äga tingen, ägs av dem. Vilket i vardagliga termer skulle kunna översättas som att vi helt enkelt låter tingen visa vilka vi är. Våra mål utgörs ofta av ting. Vi vill bli rika, vi vill vältra oss i det materialistiska överflödet. Vi strävar efter att inneha en position där vi är "fria" att välja det livet vi vill, utan några ekonomiska hinder.
Paradoxen är självklar. Vi upplever inte större frihet av en ökad besittning av saker. Vi tror vi strävar mot frihet när vi i själva verket förblindas av en kamp som bara fängslar oss ännu mer.
Att vara fri enligt mig är att vara tillfreds som den man är, i all sin enkelhet, vilket vi kanske aldrig kommer bli.
fredag 18 februari 2011
måndag 8 november 2010
Meningen med livet
En alltid bestående fråga hos mänskligheten är vad meningen med livet egentligen är. Vi föds, vi lever, vi dör. Vår existens kan tyckas oerhört stor för den enskilde individen men är egentligen försvinnande liten ur ett mer realistiskt perspektiv. Så vad är då syftet med vår korta livstid? Vad gör vi egentligen här och finns vi här av en anledning?
I många år har människor sökt svaren på dessa frågor i religionen. Religionen kan skilja sig avsevärt men en gemensam nämnare är ofta att det finns något slags svar på hur vi ska leva våra liv. I dagens samhälle känns ofta religionen överflödig och otidsenlig. Men varken vetenskap eller sunt förnuft kan ge oss svar på dessa existensiella frågor.
En del av mig tror att man inte ska bry sig så mycket. Kanske är varje människas syfte på jorden är att hitta sin väg till harmoni och "lycka". Kanske genom en framgångsrik karriär, relationer eller en trevlig hobby. Helt enkelt göra det mesta av sitt liv och sina förutsättningar.
Å andra sidan är jag är väldigt kluven när det kommer till människors ansvar gällande vår existens. Vad vi vet, är vi de enda varelserna som kan vidareföra kunskap genom generationer. Vi har i vårt sökande efter sanning kommit en bra bit på vägen just för att vi kunnat tillgodogöra oss information från tidigare generationer. På så sätt skulle man kunna se varje enskild människas existens som en länk i en kedja som innebär mänskligheten genom historien och framtiden.
Är det då verkligen okej att vi utarmar vår planet som vi gör? Om vi människor till slut förorenar vår planet till den grad att vi inte längre kan existera, innebär det då slutet för all existens? Vi har än så länge inte kunnat påvisa intelligent liv (hur man nu definierar det ur ett kosmiskt perspektiv) och om vi då dör ut, finns det något alls?
"Cogito, ergo sum" (jag tänker, alltså finns jag) är en av de mest kända filosofiska fraser. Om ingen kan betrakta livet, rymden, alltet finns det då?
Med detta i åtanke skräms jag över många människors sätt att se på sina liv. Jag själv är också i högsta grad en medbrottsling till vårt eget utplånande. En del av mig är oerhört materialistisk. Jag skulle inte vilja frånsäga mig mitt bekväma liv men samtidigt mår jag illa av all konsumtion och all oansvarighet. Jag tror människor måste börja inse att vår existens faktikst är viktig.
Jag tror att meningen med livet, som människa, är att utforska. Utforska och tänka för att sedan föra vår kunskap vidare till kommande generationer.
I många år har människor sökt svaren på dessa frågor i religionen. Religionen kan skilja sig avsevärt men en gemensam nämnare är ofta att det finns något slags svar på hur vi ska leva våra liv. I dagens samhälle känns ofta religionen överflödig och otidsenlig. Men varken vetenskap eller sunt förnuft kan ge oss svar på dessa existensiella frågor.
En del av mig tror att man inte ska bry sig så mycket. Kanske är varje människas syfte på jorden är att hitta sin väg till harmoni och "lycka". Kanske genom en framgångsrik karriär, relationer eller en trevlig hobby. Helt enkelt göra det mesta av sitt liv och sina förutsättningar.
Å andra sidan är jag är väldigt kluven när det kommer till människors ansvar gällande vår existens. Vad vi vet, är vi de enda varelserna som kan vidareföra kunskap genom generationer. Vi har i vårt sökande efter sanning kommit en bra bit på vägen just för att vi kunnat tillgodogöra oss information från tidigare generationer. På så sätt skulle man kunna se varje enskild människas existens som en länk i en kedja som innebär mänskligheten genom historien och framtiden.
Är det då verkligen okej att vi utarmar vår planet som vi gör? Om vi människor till slut förorenar vår planet till den grad att vi inte längre kan existera, innebär det då slutet för all existens? Vi har än så länge inte kunnat påvisa intelligent liv (hur man nu definierar det ur ett kosmiskt perspektiv) och om vi då dör ut, finns det något alls?
"Cogito, ergo sum" (jag tänker, alltså finns jag) är en av de mest kända filosofiska fraser. Om ingen kan betrakta livet, rymden, alltet finns det då?
Med detta i åtanke skräms jag över många människors sätt att se på sina liv. Jag själv är också i högsta grad en medbrottsling till vårt eget utplånande. En del av mig är oerhört materialistisk. Jag skulle inte vilja frånsäga mig mitt bekväma liv men samtidigt mår jag illa av all konsumtion och all oansvarighet. Jag tror människor måste börja inse att vår existens faktikst är viktig.
Jag tror att meningen med livet, som människa, är att utforska. Utforska och tänka för att sedan föra vår kunskap vidare till kommande generationer.
fredag 8 oktober 2010
Ambivalens
Det är så svårt att vara öppen och lyhörd när det kommer till beslutstaganden. Jag är så oerhört ambivalent angående nästan allting. Det känns nästan som mina åsikter ändras beroende på humör.
Ibland avundas jag personer med starka övertygelser, som slåss för sin sak, som hatar sin opposition. Jag själv känner mig som en typisk mellanmjölkssvensk, även om det är en av få saker jag faktiskt på riktigt, och alltid, känner förakt för.
Jag är glad över att jag i min uppväxt alltid har fått tankeställare gällande mina åsiktsyttranden. Så fort jag har påstått något har jag mötts av ett motargument. Jag tror att det är väsentligt att diskutera sina åsikter, för att se om de verkligen håller.
Men
Jag vill vara övertygad. Inte kastas fram och tillbaka i en ständig beslutsångest. Vet inte om detta är någon slags begynnande 20-års-identitet-kris men den senaste tiden har jag verkligen varit frustrerad över min oförmåga att verkligen tro på något.
Ibland avundas jag personer med starka övertygelser, som slåss för sin sak, som hatar sin opposition. Jag själv känner mig som en typisk mellanmjölkssvensk, även om det är en av få saker jag faktiskt på riktigt, och alltid, känner förakt för.
Jag är glad över att jag i min uppväxt alltid har fått tankeställare gällande mina åsiktsyttranden. Så fort jag har påstått något har jag mötts av ett motargument. Jag tror att det är väsentligt att diskutera sina åsikter, för att se om de verkligen håller.
Men
Jag vill vara övertygad. Inte kastas fram och tillbaka i en ständig beslutsångest. Vet inte om detta är någon slags begynnande 20-års-identitet-kris men den senaste tiden har jag verkligen varit frustrerad över min oförmåga att verkligen tro på något.
söndag 12 september 2010
Empati
Ett yttrande som verkligen har gjort intryck på mig var när en vän till mig beskrev det positiva som kommit ur dennes depression. Han sa ungefär att hans depression gjort honom till en mer ödmjuk person. Jag blev ganska förvånad. Jag har alltid tänkt att nedstämdhet orsakar cynism och bitterhet. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer naturligt föreföll det sig.
Ens förmåga att sätta sig in i andra människors situation och känsloliv är beroende av våra egna erfarenheter. En person som själv har upplevt en mycket djup nedstämdhet kan förstå en medmänniska som också tampas med en depression. Detta gör personen till en mer ödmjuk människa.
Självklart kan orsakerna till måendet skilja sig väldigt mycket. Men jag tror att sorg/förtvivlan/oro känns ganska lika oavsett vad som orsakat det. Om det är något som har hänt, eller om exempelvis de kemiska substanserna i hjärnan är i obalans.
Att känna medkänsla för någon är lätt när man själv varit i samma situation. Svårigheten ligger i att förstå beteenden, handlingar och måenden som man själv aldrig har upplevt. Det är här begreppet tolerans kommer in.
Tolerans innebär för mig att man försöker förstå människor och inte dömer dem. Om man inte kan förstå så accepterar man och konstaterar att den människan helt enkelt har en annan livshistoria.
Ens förmåga att sätta sig in i andra människors situation och känsloliv är beroende av våra egna erfarenheter. En person som själv har upplevt en mycket djup nedstämdhet kan förstå en medmänniska som också tampas med en depression. Detta gör personen till en mer ödmjuk människa.
Självklart kan orsakerna till måendet skilja sig väldigt mycket. Men jag tror att sorg/förtvivlan/oro känns ganska lika oavsett vad som orsakat det. Om det är något som har hänt, eller om exempelvis de kemiska substanserna i hjärnan är i obalans.
Att känna medkänsla för någon är lätt när man själv varit i samma situation. Svårigheten ligger i att förstå beteenden, handlingar och måenden som man själv aldrig har upplevt. Det är här begreppet tolerans kommer in.
Tolerans innebär för mig att man försöker förstå människor och inte dömer dem. Om man inte kan förstå så accepterar man och konstaterar att den människan helt enkelt har en annan livshistoria.
lördag 11 september 2010
And miles to go before I sleep
Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.
My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.
He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.
The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Hittade ett utdrag av ovanstående dikt av Robert Frost i kulturdelen i corren. Jag är väldigt svag för dikter som på ett klassiskt vis rimmar och håller en konstant takt. Dikten är lättillgänglig men ändå väldigt välgjord. Atrikelförfattaren använde sig av det avslutande stycket för att beskriva hur en manisk sinnesstämning ter sig. Den aldrig sinande energin, oförmågan att slappna av, känslan av att aldrig vara färdig. Jag har aldrig befunnit mig i ett riktigt maniskt stadium. Dock kan jag känna igen mig i den där jagande känslan. Men vad är det man egentligen jagar?
Jag fascineras väldigt mycket över människans ständiga strävan, den som i min mening är det som främst urskiljer människor från djur. Varför måste vi hela tiden befinna oss i en process? Varför blir vi aldrig klara? Och kanske framförallt; vad är det som driver oss framåt när vi egentligen vet att vi aldrig kommer känna oss färdiga. Färdiga med vetenskapen, färdiga med oss själva.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.
My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.
He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.
The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Hittade ett utdrag av ovanstående dikt av Robert Frost i kulturdelen i corren. Jag är väldigt svag för dikter som på ett klassiskt vis rimmar och håller en konstant takt. Dikten är lättillgänglig men ändå väldigt välgjord. Atrikelförfattaren använde sig av det avslutande stycket för att beskriva hur en manisk sinnesstämning ter sig. Den aldrig sinande energin, oförmågan att slappna av, känslan av att aldrig vara färdig. Jag har aldrig befunnit mig i ett riktigt maniskt stadium. Dock kan jag känna igen mig i den där jagande känslan. Men vad är det man egentligen jagar?
Jag fascineras väldigt mycket över människans ständiga strävan, den som i min mening är det som främst urskiljer människor från djur. Varför måste vi hela tiden befinna oss i en process? Varför blir vi aldrig klara? Och kanske framförallt; vad är det som driver oss framåt när vi egentligen vet att vi aldrig kommer känna oss färdiga. Färdiga med vetenskapen, färdiga med oss själva.
torsdag 9 september 2010
Nya tag
Jag ska försöka få upp lite kontinuitet i den här bloggen. Det är mest (eller enbart) för min egen skull jag skriver den här bloggen. Därför hade jag tänkt ta mig friheten att även dokumentera min träning. Kanske inte så givande läsning, men ett o så bra sätt för mig att se över my progress.
Hm i måndags... sprang jag en runda om jag inte misstar mig. Tisdags volleyboll. Igår gymmet: 30 min löpning (hyfsat lugnt tempo) lite crosstrainer. Frivändingar 3 * 6 3o kg (ja jag är inte så stark, det kommer) Lats drag 3*10 35 kg. Rygglyft 2*10 kg.
Idag blir det volleyboll igen.
Hm i måndags... sprang jag en runda om jag inte misstar mig. Tisdags volleyboll. Igår gymmet: 30 min löpning (hyfsat lugnt tempo) lite crosstrainer. Frivändingar 3 * 6 3o kg (ja jag är inte så stark, det kommer) Lats drag 3*10 35 kg. Rygglyft 2*10 kg.
Idag blir det volleyboll igen.
måndag 6 september 2010
Ambitioner
Ibland tror jag att ambitioner stjälper mer än de hjälper. Jag har så väldigt stora krav (eller förhoppningar) på livet att jag ibland tror det gör mig oförmögen att uppskatta det jag verkligen har. Det som alltid finns där, som alltid kommer finnas där. En harmonisk människa borde kunna känna lycka oavsett sällskap och lokalisation. En harmonisk människa borde inte behöva jaga lycka, lyckan borde finnas där ändå.
Väldigt många av mina inlägg handlar om lycka. Det är för att jag tycker det är det svåraste begreppet som finns. Kanske måste man lära sig att livet är skit ibland. Att livet inte alltid är rättvist. Att olyckan är bra, för kontrasternas skull.
Mitt problem är bara att jag alltid chockas av mina känslor. De är så irrationella och överrumplande att jag känner att jag inte har någon kontroll över mitt eget känsloliv. Jag är en person som för det mesta är väldigt glad men även stundtals rätt melankolisk. Inga konstigheter kanske, självklart är livet såhär för alla. Men jag tycker ibland att en del människor jag träffar utstrålar en slags bestående belåtenhet. Dessa människor är i regel individer utan höga ambitioner. Det är som att de har lagt pressen åt sidan och accepterat livet för vad det är i sin enkelhet. Dessa människor är min motpol men det finns inga som fascinerar mig så mycket som dessa personer gör.
Väldigt många av mina inlägg handlar om lycka. Det är för att jag tycker det är det svåraste begreppet som finns. Kanske måste man lära sig att livet är skit ibland. Att livet inte alltid är rättvist. Att olyckan är bra, för kontrasternas skull.
Mitt problem är bara att jag alltid chockas av mina känslor. De är så irrationella och överrumplande att jag känner att jag inte har någon kontroll över mitt eget känsloliv. Jag är en person som för det mesta är väldigt glad men även stundtals rätt melankolisk. Inga konstigheter kanske, självklart är livet såhär för alla. Men jag tycker ibland att en del människor jag träffar utstrålar en slags bestående belåtenhet. Dessa människor är i regel individer utan höga ambitioner. Det är som att de har lagt pressen åt sidan och accepterat livet för vad det är i sin enkelhet. Dessa människor är min motpol men det finns inga som fascinerar mig så mycket som dessa personer gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
