I am not young enough to know everything

Helt plötsligt fick jag en, vad det verkar som, omotiverad skivarlust. Kanske beror det på att jag är lite bakisfundersam. Hur som helst slog det mig plötsligt att jag bara har ett halvår kvar av min gymnasietid. Att tänka igenom åren som har gått gör mig nästan vimmelkantig, så mycket har hänt, så mycket har förändrats. Men förvånansvärt mycket har varit bestående.

Det som jag främst insåg har förändrats, är min syn på världen. I varje skede av livet tror man sig innehava en klarsynhet som är i högsta grad imaginär. För för varje dag som går lär man sig en smula mer om livet. Självklart är det omöjligt att idag inse vad vi inte vet eftersom vi just inte vet det.

Jag tror inte jag är ensam om att tycka att livet blir, ju mer man lär sig om det, alltmer svårförståeligt. Det är som att varje ny lärdom inte fördjupar den kunskap man redan har utan istället tillför en ny nyans.

"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."

Värdet av frihet

Jag vill verkligen vara oberoende. Fri från alltför starka emotionella band som är skira i realiteten men gigantiska inombords.

Man kanske skulle ta och skriva något? Så att inte bloggen går och självdör av dess inaktivitet eller något annat hemskt. Just idag är jag lika halvdöd som min blogg är. Idag är jag sjuk vilket jag avskyr. Jag tycker inte om att disponera över för mycket tid när jag inte har ork till att göra något givande. Jag borde kanske ha pluggat men när livet är såhär tråkigt med så himla mycket tid till övers går det bara inte. Nej, jag tror aldrig de organiska kolvätena har lockat så lite som nu. Jag tycker faktiskt detta inlägg i sin helhet kan symbolisera min dag; tråkig och ogivande. En bra sak är att jag nästan längtar till skolan imorgon, när har det hänt liksom?

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Gustaf Fröding

I dystra och fundersamma tider är Frödings verk ett bra sällskap. Jag kom över en dikt vid namn "Vad är sanning?" och kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev med exakt samma titel. Det diffusa blogginlägget skrev jag innan jag hade läst denna dikt. Jag minns hur besviken jag blev på min oförmåga att förmedla mina tankar på ett bra sätt. Är det inte ödesironin som är i farten då en man före min tid redan har fomulerat och omvandlat mina tankar till klarsynta ord?

Då frågade Pilatus: Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.
Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.
Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel!”

Closer

Jag avskyr förgänglighet. Bara vetskapen om att något inte är bestående gör det ännu mer oumbärligt att klara sig utan. Jag avskyr även min oförmåga att distansera mig. Ta ett steg tillbaka, vila blicken på det en sista gång och gå iväg. Jag vet inte vad det beror på. Brist på miljöombyten i en uppväxt kanske kan leda till en falsk föreställning om att världen är trygg och att den förblir det. Så är det verkligen inte och tur är väl det. För vad vore man utan nya upplevelser och platser? Väldigt intetsägande och ickebelevad, en tråkmåns med andra ord. Jag antar att det är förmågan att vara "portabel" som gör att en inre och reell trygghet växer fram inombords.

För övrigt kom jag fram till, efter att ha sett Closer, att Natalie Portman är sjukt snygg och att jag verkligen skulle vilja se ut så samt besitta hennes talang.

Svunna tider

Det kan faktiskt vara helt otroligt underhållande att se gamla kort, filmer, brev och så vidare och bara minnas. Den här kvällen gick jag in på min lunarstormsida som jag inte har besökt på flera år och det var minst sagt roande. Hittade en lite lagom pretentiös sommarkrönika jag skrev för tre år sedan. Jag tänkte vara så pass generös att jag faktiskt ska publicera den här. Det är intressant att se hur lite och hur mycket jag har förändrats.


Sommaren 2006
Ons 16 aug 2006 15:03 (Uppdaterad Ons 16 aug 2006 15:11)
Livsstil, 67 läsare totalt
Så nu börjar ännu en sommar lida mot sitt slut. Den här sommarn har väl egentligen varit nästan som alla andra, med både med- och motgångar, hektiska perioder och ren tristess. Jag antar det är så en sommar ska vara, man ska både hinna med att skapa minnen, skaffa nya bekantskaper, lära sig nya saker (kanske framförallt om sig själv) och samtidigt vila ut sig. Och visst har sommaren höga krav på sig, den är ju trots allt årets höjdpunkt. Det man går och ser fram emot och tänker på i vintermörkret och den gråa vardagen. Den här sommaren har jag hunnit med ganska mycket faktiskt. Även fast den inte blivit riktigt som jag tänkt mig (nej, jag har varken gått och blivit kulturell eller vältränad som jag hade lovat mig själv :/) så har den gett mig så mycket mer. Varje sommar tycker jag mig alltid ha vuxit och mognat som person. Denna sommar är faktiskt ett undantag; ibland har jag nästan undrat vart jag är på väg men samtidigt har mycket av min efterhängsna prestationsångest släppt en aning och det är väldigt befriande. Ni som verkligen vill ha med mig att göra står nog ut med mig även fast allt jag gör kanske inte är så lyckat (hoppas jag i alla fall). Och visst är det lite sorgligt att även denna sommar är slut nu, nästan i alla fall. Samtidigt har de resterande delarna på året sina ljuspunkter de med. Jag ska verkligen försöka att inte älta gamla minnen utan njuta av nuet. För jag har faktiskt alla förutsättningar för att vara lycklig, det är nästan bara jag själv som kan sätta stopp för det. Så tack alla ni som har gjort även denna sommar värd att minnas, det är er jag lever för. <3

Det finns vissa fördelar med att bli placerad på en halvö i Luleås skärgård. Det är nästan världens ände och allting är så stilla. I början känns det ungefär som att springa på ett löpband som rullar alldeles för långsamt för tempot man håller. Så småningom infinner sig dock en slags ro. Det är när allt tas ifrån mig som jag kan se livet för vad det är. Se människor för vad vi är. Det där lät nästan snudd på religiöst dessvärre har jag inga svar på några existentiella frågor efter min vistelse. Jag har dock en väldig massa frågor. Frågor som förmodligen endast kan besvaras med hjälp av tid.

På ett sätt är det lätt att se sina problem som mer överkomliga när man ser på livet utifrån ett stort perspektiv. Den enda som kan göra någonting åt dem är jag själv och jag har all frihet i välden, tror jag åtminstone. Det är befriande och härligt.

Nej nu får det vara nog med flummerier för idag, Godnatt!

So why do you have to go thinking thoughts that are above you?

Oj vad dålig jag är på att skriva här. När jag studerade min blogg upptäckte jag hur pass missvisande den faktiskt är på ett sätt. Jag är inte så bitter och sorgsen som jag verkar det är bara det att det är sådana saker jag känner ett behov av att skriva om. Tänk istället på hur sällan jag skiver (eftersom det indikerar att jag inte är så dyster när allt kommer omkring).

Ja nog om det. När jag mår bra får jag utlopp för min "kreativitet" på andra betydligt härligare och givande sätt än att skriva svårmodiga blogginlägg. Sen ska jag sluta be om ursäkt för mig själv hela tiden. Med andra ord tänker jag fortsätta att använda den här bloggen som en ihopsamlare för kryptiska vemodigheter.

Jag vet inte vad det är som drar mig,
till att göra allt jag inte borde göra.
Det är någonting inneboende i mig,
något destruktivt som vill förstöra.

För varför skulle jag annars
vila blicken på det som vibrerar,
av förtvivlan och lidande.
På allt det som problematiserar?

Jag vill känna adrenalinet,
jag vill stupa av intensiteten.
Det är då jag känner att jag lever.
Det är min väg till vitaliteten.

Heaven knows I'm miserable now

Jag funderar på att börja blogga igen. För att det är sommar. För att sommar innebär tid och för att tid innebär behov av ventilation. I alla fall för min del. Jag kan liksom inte springa längre, inte ockupera mig med alla måsten. Jag måste bearbeta och glömma. Sovra och minnas.

Att växa upp innebär även det att tvingas se allting som det är svart på vitt. Jag vet inte om jag orkar se på livet utan censur. Det finns så mycket elände, som hanteras på ett subtilt vuxet sätt. Det är att lära sig att uthärda. Att lära sig att leva med förtivlan och sorg. Det går inte längre att blåsa bort smärtan som man gör med ett skrapsår. Det handlar om mentaliteten, om ens inställning och i stor mån vad man väljer att se.

Det är nog svårt att inte bli cynisk, när man tänker på alla om och alla sorgliga omständigheter. Jag vill inte verka dyster, men jag tror det är det jag vill skriva om just nu. Om all skit och om alla onödigheter. Obehövligt måhända, men som sagt det går inte att förbise längre. Bara att bearbeta och glömma. Sovra och minnas.

Ur olika perspektiv

Egentligen är det ganska intressant att tänka på hur begränsade synsätt vi har. Hur mycket vår bakgrund och samhället påverkar oss som individer. I vår del av världen värdesätter vi ett högavlönat arbete högt och den sociala biten kommer ofta i skymundan. Är vi verkligen, med en hög lön, per automatik lyckliga? Är verkligen denna strävan, som i alla största grad jag själv sysselsätter mig med, nyckeln till ett bra liv?

Jag tror jag hade sett världen med andra ögon om min målsättning istället hade varit att tillfredsställa mina basala behov. Vi, som får allting serverat, tror jag blir alltmer frånskilda från vår grundläggande natur. Jag tror även att vi sällan känner oss nöjda och tillfreds med tillvaron just för att våra mål egentligen är så överflödiga.

Vem har sagt att det sättet vi lever på är det optimala? Kanske hade vi varit lyckligare på en plats utan högteknologi och överdådiga finesser. Kanske hade vi där befriats från all stress och press vi själva åsamkar oss. Kanhända att vi där hade sett livet för vad det är och koncentrerat oss på vårt inre välbefinnande istället för att rätta sig efter de konventionella normer för hur ett bra liv bör vara.

I've become rougher, this world is killing me

Jag är inte så värst kontinuerlig i mitt skrivande här. Kanske är det för att en fas som denna i mitt liv inte borde skrivas ner. Nej, den borde snarare få flyta förbi så obemärkt som möjligt i väntan på bättre tider.

Och visst stundar bättre tider, en sommar som artonåring kan väl inte bli annat än lyckad?

Att härdas

Jag vet att det från en utomståendes perspektiv bara är en bagatell, en övergående fas, någonting alla går igenom. Men jag hade aldrig trott att livet kunde vara såhär.

Egentligen manifesterar jag bara min brist på livserfarenhet och jag vet att för varje år som går kommer jag kunna uthärda lite mer. Men första gången man når botten är det så svårt att veta hur man ska bära sig åt.

They say: "be brave, there's a right way in a wrong way"
This pain won't last for ever, this pain won't last for ever

Om

Jag orkar inte vara stark längre för all min styrka beror ändå bara på att jag är introvert. Jag vågar inte känna efter, jag vågar inte tänka för jag vågar inte känna någonting alls.

Samtidigt finns det alltid där, i skymundan, men ändå ständigt närvarande. Jag vill att det någon gång ska komma upp till ytan och kulminera för att sedan kunna ebba ut och blekna. Men jag förmodar att processer som denna står utanför min makt att påskynda och förmildra.

Alla om gör mig galen. För tänk om det aldrig hade hänt. Tänk om du hade varit som alla andra. Tänk om alla lögner hade varit sanningar.

Men så är inte verkligheten.

Att bli vuxen

Nu är det bara tre dagar kvar tills jag fyller arton. Födelsedagen som kommer innebära mest förändring av alla i mitt liv. Men av alla födelsedagar jag hittills upplevt är det denna som känns minst speciell. När jag var liten var jag snudd på euoforisk dagarna innan min födelsedag, men nu känns allt bara... precis som vanligt. Kanske är det i sig en indikation på att jag håller på att bli vuxen, eller att jag juridiskt sätt faktiskt är vuxen om bara några dagar?

Idag vid maten pratade vi om uttrycket "att ta igen sig", något som de flesta ansåg bara var något gamla människor sysslade med. Men jag tycker faktiskt om att ta igen mig. Att bara sitta ner och läsa en tidning med en kopp kaffe är enligt mig nästan definitionen av ensam-kvalitetsstid. Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och tänkte att: när jag blir stor och har pengar så ska jag köpa massor av leksaker och bara busa och leka hela dagarna. Det är egentligen lite märkligt hur man förändras och hur fort man gör det. Jag antar att min så kallade mentala utveckling kommer stanna av så sakteliga och att det är nu man verkligen kan komma till ro med sig själv och det inte lika föränderliga jaget.

Verklighetsflykt

Jag antar det inte finns någon egentligen mening med att undantrycka sina känslor, förutom den uppenbara att man för stunden känner sig lite lättare. För någon gång måste man verkligen ta tag i allting för att sedan kunna släppa det. Egentligen borde jag tänka på ett konstruktivt sätt ur en objektiv synvinkel. Men är känslor någonsin objektiva?

Hur som helst så tror jag att den obligatoriska bearbetningsprocessen har börjat trots mina ihärdiga försök att hålla tillbaka den. Att se realiteten, hur brutal den än må vara, är lite befriande ändå och därför ska jag fortsättningsvis försöka att bara se den. För visst är det betydligt lättare att slippa besvikelser när man är realistisk?

Vad är sanning?

Lov innebär överskottstid vilket för mig ofta innebär filosoferande.

Vad är egentligen sanning? Vad kan man med absolut säkerhet fastställa som sant?

Ju mer jag tänker desto mer inser jag hur lite jag vet, eller rättare sagt hur lite jag vet säkert. För även om jag skulle ägna varje minut av mitt resterande liv åt att komma fram till någonting som verkligen är helt och hållet sant skulle jag aldrig lyckas. Udden av sanning måste ändock vara vetenskapen, som i sig bara består av obeständiga teorier, som hela tiden revideras. Jag minns att min Fysiklärare någon gång i ettan sa att Fysik är ett ämne som hela tiden förändras. Således kan något som är allmänt vedertagen idag, som en praktiskt tagen sanning, om några år bara kommer vara förlegat nonsens.

Så varför ger vi inte bara upp? Varför finns denna ständiga jakt på sanning kvar när den bara i sig visar att vi aldrig egentligen kommer förstå oss på världen eller universum?

Även om vi aldrig blir fullärda så kan vi skapa oss egna sanningar som gäller i vår värld. Jag tror detta mänskliga drag, nyfikeneheten och upptäckarlusten, kommer att följa människan tills dess slutstadium. För även om vi aldrig hittar en riktigt säker sanning kanske vi kommer en bit på vägen?


Oj vad svårförstått det här inlägget blev. Det finns vissa saker som gör sig bäst i huvudet och inte på pränt. En annan sak som har slagit mig är hur min skepticism inför naturvetandet har övergått till, ja jag skulle nästan kunna kalla det, fascination. Det hade jag aldrig trott för ett och ett halvt år sedan (inte heller att jag skulle erkänna det "offentligt").

Godnatt

Konfunderad

Jag tror att det här med bloggandet är svårt för mig eftersom allt jag vill skriva om är ganska personligt och då slås min självcensur på och allt blir väldigt kryptiskt. Men jag tänkte, trots att detta nog kommer bli ett ganska svårbegripligt inlägg, skriva lite.

Jag har en strävan efter att alltid vilja veta och förstå mig på allting runt omkring mig. Att inte komma underfund med saker gör mig oerhört frusterad, speciellt saker jag väldigt gärna vill förstå. Nu handlar det inte om småsaker, utan om större, mer abstrakta företeelser.

Att inse att det finns vissa saker man aldrig kan förstå, som helt saknar logik är jobbigt men samtidigt ett uppvakande i sig. För någonstans måste man förstå att det finns vissa saker, absurditeter, som är bäst om de förblir outredda.

Sinande inspiration

Så var ännu en ordinär skoldag slut och min inspiration sinar. Ibland känns det som jag har så många tankar jag vill dela med mig av men just nu känns allting bara tomt. Idag på kemin satt vi och funderade på hur bortskämda vi är egentligen. Nu låter det som jag är på väg in på ett väldigt enfaldigt tänka-på-barnen-i-Afrika spår men det är jag faktiskt inte. Jag menar mer att man som människa i ett land som Sverige lätt blir lite likgiltig i den bemärkelsen att ens perspektiv på saker och ting gör att mycket känns meningslöst.

Så därför kanske inte det är konstigt att inspirationen sinar? För vad vet jag egentligen om lidande? Vi kom även fram till att det kanske skulle vara bra för oss att uppleva krig och misär. Att den tanken ens kom upp är ju en ytterligare indicium på hur isolerade vi är. Men jag tror det kan ligga någonting i det. Jag vill vidga mitt perspektiv och skaffa nya referenser.

Så jag återkommer när inspirationen gör det, för jag tror att skriverier om mitt smått långrandiga liv bara skulle uppfattas som massa nonsens. Vilket är lite pardoxalt eftersom det här inlägget endast bestod av nonsens.

Att våga förändras

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
-tyngden drar dem neråt,hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
-svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
-känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Även denna gång fick en dikt inleda inlägget. Den här är, som säkert är bekant, skriven av Karin Boye. För mig har denna dikt en ytterst personlig innebörd, nämligen rädslan att våga släppa taget om det gamla och välkomna det nya.

Jag vet inte om jag skulle kalla det för ödet, men jag tror att det i vissa skeden av livet är bäst att bara anpassa sig och flyta med. Jag måste tyvärr medge att jag har en väldigt konservativ ådra som krampaktigt håller kvar vid det gamla. Som outtröttligt strävar emot ofrånkomliga skeenden och förändringar. För visst finns det oemotsägliga fakta? Som varken du eller jag kan säga emot, vägar livet tar utan att vi egentligen kan ha några invändningar?

Vid dessa förändringar har jag insett, att även om det är svårt att anpassa sig till det nya, skrämmande och okända, så kommer allting att så småningom rätta till sig. För det nya, skrämmande och okända kommer i sinom tid bli det gamla, trygga och välbekanta. Därför tycker jag att denna dikt är så passande, för liksom året så har även livet sina årstider. Och jag förmodar att även jag, när jag vågar falla i det okända, kommer finna den tillit som skapar världen.

Grubbel

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.

Denna dikt är skriven av Nils Ferlin och jag måste säga att jag känner mig träffad. Jag har i hela mitt liv varit en grubbelska av rang. Därför startade jag denna blogg som kommer fungera som en ventilation för alla mina grubblerier. Alla mina tankar om livet, människan och världen.